Det bästa Tummelisa vet är att gå ut (hm, mat i alla former även det som klassas som oätbart delar nog den placeringen). Det räcker att hon hör rasslet från kopplet eller om man viskar väldigt tyst nästan ohörbart "ska vi gå ut" så är hon i hallen och studsar som en liten pingisboll.

Alla kvällar är ungefär likadana, först äter vi middag och sen går vi ut på en långis och de får springa lösa. Denna kväll var inget undantag frånsett att vi inte gick riktigt den vanliga vägen utan valde en mycket blöt lerig skogsväg. Det fanns knappt någonstans att sätta ner tassar eller fötter på utan att man sjönk ner i dyiga pölar. Tequila är vår lilla prinsessa och väljer sina steg noggrant och går omvägar för att undvika allt som är blött och smutsigt. Den genen ärvde inte hennes dotter. Hon bara klafsar på och slänger sig hejvilt utan att se sig för, skakar av sig den värsta smutsen och trampar på vidare medan mamma Tequila spanar febrilt efter "torra" fläckar i den dyiga marken.

Ikväll mötte Tummelisa sin överman som bestod av en stor härlig lervälling som hon gjorde en djupdykning rätt ner i. Det sa bara plopp och blupp blupp.... Jag fick kasta mig ner och dra upp den lilla blöta kroppen som var totalt nerlerad. Hon såg ut som en liten lerfigur med den heltäckande bruna massan som trängde in i varje litet pälsstrå.

När vi gick ut hade jag en black-tan Tummelisa och när vi kom hem hade jag en brun illaluktande men lika glad hund för det ;-)

Nu ligger hon här nybadad och snusar jämte sin mamma.... Tänk vad trött man blir av att lerbada ;-))

Som jag har sagt tidigare, man har aldrig en tråkig stund med en dvärgpinscher i huset.