Att vara uppfödare är ingen dans på rosor utan vi stöter allesamman på olika slags motgångar i vår avel trots att vi har gjort allt som tänkas kan. Avel är inte lätt då vi har en hel del sjukdomar och defekter att beakta i vår avel. Det man kan göra som uppfödare är att ha en god och etablerad kontakt med veterinärer, specialister och andra uppfödare som man kan rådfråga, diskutera och analysera tillsammans med. Det är så lätt att skylla ifrån sig att det är hanens fel om t ex valparna blir sjuka eller får någon defekt utan att man då tar reda på enkel genetik. När det t ex gäller kroksvans så måste anlaget komma från bägge föräldrarna enligt Per-Erik Sundgren. Det är ingens fel när saker och ting går snett när man har gjort allt som tänkas kan med undersökningar av föräldradjuren, rådfrågat veterinärer och experter med mera. Idag finns SKK’s uppfödarutbildning där genetik är en av kurserna. Jag har genomgått samtliga delar och dessutom har jag ett speciellt intresse för genetik och diskuterar det gärna med likasinnade.

Men…

det är ju detta som är den stora drivkraften med att förvalta rasen på allra bästa sätt genom att förlita sig på specialister, rådfråga andra uppfödare och ha en öppenhet inför sin egen avel och dra lärdom av sin egen och andras uppfödning - att se och utvärdera och låta tiden spela in före man drar förhastade slutsatser. Det är viktigt att man inte blir hemmablind utan att man kritiskt granskar sin egen avel både i positiv och negativ bemärkelse. Detta görs för att vi ska kunna bibehålla dvärgpinschern som en sund och frisk ras inte bara idag utan även den dagen då andra uppfödare tar vid det arbetet som vi lägger till grund i våra kombinationer.

Men…

den största glädjen av att vara uppfödare är att få ta del av valparnas villkorslösa kärlek och alla galna upptåg som en ny liten fyrbent familjemedlem skänker till sina nya ägare/våra valpköpare. Det är obeskrivlig lycka för mig! Jag finns till för mina valpar genom hela livets resa oavsett vad den kantas av och det ansvaret är en uppfödares gåva till sina valpköpare.

Dogbytes Song Of Phoebe
En valp som jag har följt genom bilder och med samtal är vår lilla sötnos Phoebe som emigrerade till Norge när hon var 9 veckor. Jag har fått massor med härliga bilder på sötnosen som sammanfattar hennes sommar med sin familj. Tusen tack Kristin för fina bilder och jag längtar till oktober då jag ska få se henne i verkligheten. Det ska bli så skoj att få se flera Dogbytesavkommor ute på en MH-bana!

Slutligen kan jag informera er alla om att vår flytt har gått enligt planerna och att vi numera har en fungerande hemtelefon, dock tar det lite längre tid att installera och få iordning vårt kontor där min stationära dator kommer att vara, så det kommer att ta en tid till innan hemsidan kan uppdateras, men håll utkik i bloggen så länge!

Hundsveriges mesta och bästa genetiker har avslutat sina dagar och lämnat ett stort arv för oss uppfödare att förvalta, nämligen det självklara att avla på sunda och friska hundar med låg inavelsgrad!

För er oinvigda som inte vet vem han var kan kika in på hans hemsida: http://www.genetica.se/

Jag har varit i kontakt med Sundgren vid ett par tillfällen och frågat honom om bland annat dvärgpinscherns färg. En del uppfödare hävdar att man inte ska para enbart svarta hundar med varandra för i förlängningen blir avkommorna klena och sjuka. Detta påstående har jag reagerat på sedan första stund och tog istället kontakt med mannen som vet, det vill säga Per Erik Sundgren. Jag fick då tillåtelse att publicera hans svar och svaren fanns även att läsa på det norska pinscherforumet.

Jag klistrar in hans svar nedan:

”Hej,

Black and tan (svart med röda tecken) nedärvs med en gen at , som är recessiv. Det innebär att hunden måste få den genen från både far och mor för att färgen skall bli black and tan. Den röda färgen nedärvs med genen ay . Den genen är också recessiv under huvudgenen A men dominerar över at . En hund med generna ayat  blir därför röd men kan få avkomma med färgen black and tan om den paras med en hund som bär genen at . Parar man två hundar som bägge bär generna at at , så blir alla valpar black and tan. Det finns ingen möjlighet att parningen at at  , i sig skulle ge blekare färger. Däremot är det så att det i rasen finns dels gener för rent brunt (b) och genen för blekning av färg (d) och möjligen också genen för gult (e), även om det senare är tveksamt.

Dubblering av genen b, hundar som är bb, blir alltid bruna och kommer därmed att dölja eventuella gener för black and tan även om de är dubblerade. Genen d är en recessiv gen som måste vara dubblerad för ett ge sin verkan. Den förvandlar svart till s.k "blå" och bleker bruna färger till beige. Det är således bara i de fall där både hane och tik bär generna at och genen b som avkommor kan få den bruna färgen i black och tan blekt. Eftersom båda generna förekommer i rasen kan det troligtvis vara så att några black och tan hundar bär genen d och att det därför inträffar att en del valpar i sådana parningar får blekt färg. Men det är inte detsamma som att svart-bruna hundar allmänt skulle vara genetiskt svagare än röda. Det enda man behöver se upp med är att genen d, som bleker färger, inte förekommer bakom black and tan färgade hundar man parar. Genen ay kan under inga omständigheter förstärka den bruna färgen hos hundar som är black and tan.

När det gäller hundarnas allmänna livskraft är det i första hand viktigt att undvika inavel. I raser med relativt få individer i avel kan det ju då vara så att släktskapen mellan exempelvis helröda hundar och black and tan färgade hundar är lägre än inom varje färgvariant för sig. Parar man då mellan färgvarianterna så sänks inavelsnivån hos valparna, vilket normalt leder till en något ökad vitalitet. Men det har då ingenting med färggenerna som sådana att göra utan är en effekt av sänkt inavelsgrad hos valparna.

 Med vänlig hälsning / Per-Erik”

Då detta svar inte var tillräckligt för den person som jag diskuterade med bad jag Per Erik Sundgren om ytterligare information och då skrev han följande:

” Det är väl troligen så att den uppfödare Du hänvisar till utgår från dagens inavelsnivåer, som troligen är relativt låga jämfört med vad de varit tidigare. SKK tillåter ju inte längre mycket nära släktskapsparningar sedan jag visat att de är skadliga för hundarnas hälsa och fruktsamhet.  Föreställningar om påverkan mellan färg och vitalitet torde dock komma från lite längre tid tillbaka med högre inavelsnivåer. Dessutom är det ju så, som jag nämnde i föregående brev, att parning mellan färgvarianter ger lägre inavel i genomsnitt om färgvarianterna normalt hålls isär i någon utsträckning. Så föreställningen om problem med livskraften hos avkomma efter parningar mellan två black and tan hundar är nog baserad på föråldrad kunskap. Att det allmänt skulle finnas några samband mellan just parningar black and tan x black and tan finns det inga data som visar.

Med vänlig hälsning / Per-Erik”

Så med andra ord är det en gammal kunskap utan livskraften påverkas av inavelsgraden hos hundarna och INTE deras pälsfärg!!! Det vill säga att man har ett snävare utbud om man väljer att enbart para med den ena färgen och då kan inavelsgraden öka, men nuförtiden med det stora utbud som finns av nya importer och blodslinjer är det inget problem. Jag kommer självklart att fortsätta avla på båda färgerna då jag inte ser på hundens pälsfärg utan på vad som finns i avelsdjurens stamtavlor. 

Slutligen vill jag rikta ett STORT TACK till vår främsta genetiker som har gått ur tiden och våra tankar går till hans nära och kära.